Tentamen närmar sig med stormsteg och jag kan helt ärligt säga att jag aldrig, någonsin, varit såhär stressad förut. Och då har jag ändå arbetat en säsong på Grönalund under högtryck.
Men att veta att man förmodligen kommer misslyckas med något man brinner för. Det enda man faktiskt satsat helhjärtat på, det tar emot. Varje liten cell i min kropp försöker förstå, försöker ta in allt som läses eller lyssnas till men det går inte. Det fladdrar förbi.
Mentalt har jag nog redan gett upp. Insett att anatomin och fysiologin har besegrat mig. Men jag försöker ändå. Flertalet timmar varje dag. Någongång ska det gå. Man har ju fler chanser att lyckas.

Jag försöker vara positiv, men just nu är allting rätt så jobbigt. Därför orkar jag inte skriva här så mycket som jag kanske egentligen brukar, vill och önskar.
Snart vänder det.

Nu; Affären.


(Örebro, en morgon efter nattpassets slut)