Fy fan vad tufft det är att komma hem och inte ringa dig. Att inte ringa och säga att jag är hemma nu, oskadd men att jag såklart saknar dig. Det har blivit en rutin som jag inte riktigt är redo att bryta men egentligen inte har något val till. Och jag vet, att du säkert inte skulle ta illa upp om jag ringde, men det är iallafall inte samma sak.
Jag vet inte vad det är med mig men jag blir skörare och skörare för varje dag. Som att det börjar gå upp för mig mot min vilja. Är det någon som vet hur man tacklar sånt här? Jag vet baske mig inte...

Allt känns bara tomt och ensamt. Trolla bort mig. Låt mig försvinna. Men framförallt, låt mig glömma. Låt mig glömma den där blicken som bara du kan ge mig, låt mig glömma alla fina ord, låt mig glömma hur det känns när du kysser mig, när du kramar mig, när du är nära. Låt mig bara glömma, försvinna. Eller ännu bättre, ge mig allt igen. Låt mig vakna upp ur den här hemska drömmen. Låt mig få vara den nykära och lyckliga tjejen jag var för en vecka sedan.

Jag orkar inte nu...inte nu. Inte igen.

Förövrigt kom jag på att vi skulle "firat" en månad på fredag. Patetiskt, huh?

Hej.

Amor Vincit Omnia.

(Jag har något att berätta, säg till om du vill lyssna...)