Jag satt, som jag alltid gör på morgonen, och läste mina favoritbloggar. I bland dessa finns alla möjliga bloggar. Modebloggar, kärleksbloggar, graviditetsbloggar, mammabloggar, humorbloggar, dagboksbloggar och sorgebloggar. De bästa, men även de hemskaste är de där sorgebloggarna. De får mig engagerad. De får mig att vilja hjälpa andra, att vilja förändra samhället. Till dessa hör Englas mammas blogg ( ni minns hon lilla tjejen som blev brutalt mördad av psykopatet Anders Berglund?) samt Therese vänners blogg ( 15 åriga flickan som blev mördad av ett par "vänner" i en skog nu i juni).
Idag gick mina tankar till Carina, Englas mamma. Väldigt många tankar. Jag läste kommentarerna hon får. Där står det att hon använder sin mördade dotter som varumärke för att få sin blogg större. Jag menar, kära någon, kvinnan är vuxen och bryr sig förmodligen inte ett piss om hur många läsare hon har. Hon vill säkerligen bara skriva av sig och få de som läser engagerade. Inte för att göra sig ett större namn själv.
Andra skrev att "man får ju faktiskt tycka synd om Anders. Han är kanske en snäll människa innerst inne...". Ja, det är inte olagligt att tycka synd om honom. Men varför ska Carina göra det? Finns ingen som helst logik i att hon skulle tycka det minsta synd om honom. I hennes situation skulle jag hata honom mer än någonting annat. Jag skulle vilja ha honom bränd på bål, levande. Men det går ju inte i Sverige, tyvärr i detta fall. Nej, usch. Låt kvinnan sörja och sluta kom med taskiga kommentarer angånde hur hon ska känna, tycka och tänka. Hennes lilla dotter är borta, för alltid. Hon har rätt till ilska. Hon har rätt att tycka synd om kvinnan som nu sägs vara Anders flickvän.

Så, då var min ilska borta för dagen och nu ska jag tagga inför allt som kommer ske idag. Hej!