Jag blir så sentimental om nätterna, så jag kände att jag behövde skriva av mig.

jag är fortfarande, efter 3 månader, helt körd. Varje morgon vaknar jag med en enda tanke i huvudet: " Hur ska jag fixa tillbax allt till vad det brukade vara?" o aldrig får jag något svar. varför? Jo, för att det inte går att fixa. För att jag förstörde det finaste jag någonsin haft och jag kommer ALDRIG mer få uppleva det igen. Det känns än, känns som fan! Ibland vill jag säga förlåt o hoppas på att du ska förstå...men det kommer aldrig inträffa. Alla stunder, alla dom minnena med dej sitter som taggtråd i mitt hjärta och gör det omöjligt att gå vidare. Hur skulle jag kunna? Det finns ingen möjlighet. Du gjorde mig lycklig, du fick mig att vilja satsa, du fick mig att le när allt annat var skit.

Varför skriver jag ens det här? det kommer ändå inte göra någon skillnad.

skrivet 10/4-07...ville rensa mitt utkast.