Min första sömnlösa natt sen, ja, jag minns inte ens när. Jag kan inte sluta oroa mig, jag kan inte sluta tänka för mycket. Jag är konstant livrädd för att bli lämnad ensam, att inte betyda något för någon, att inte ha någon att leva för. Att hela tiden gå runt på helspänn för att man blir lite konstig. Inte så lite heller för den delen. Nu är jag mest rädd för mig själv, jag känner inte igen personen som går omkring i min kropp...

Jag förstår om du blir trött på mig. Jag är trött på mig. Att inte kunna visa uppskattning mot någon som står en närmast är nog det jobbigaste jag vet, men någonting tar emot.  Rädslan att släppa taget? Rädslan att allt ska vara perfekt och sedan braka ihop helt oväntat?
Jag vet inte vad som skrämmer mig, men jag är livrädd.

Vi kan ju ha det bra. Det vet både du och jag. Men nu verkar det väldigt långt borta.