Idag drar jag mig hemåt, för att stanna. Om än så bara för några månader, men jag behöver det nu.
Det som igår och tidigare har känts så rätt kändes imorse när jag vaknade upp brevid Erik så jävla fel. Varför vill jag dra ifrån honom och lämna det vi har på is? Nu kommer jag få vakna varje morgon utan hans armar runt mig och det känns fan inget bra. Livet är dock inte slut och som det känns nu kommer jag nog tillbaks i höst. Ja, jag är impulsiv och dum i huvudet.
Jaja, vi har bestämt oss för en månads pause för att sedan köra distans. Det känns jättebra att han är villig att ge mig den chansen, även fast jag drar 80 mil söderut. Men jag lovar dig hjärtat, jag ska inte göra dig besviken. Du är allt jag önskar mig.

Nu ska jag packa ner lägenheten aningens till innan jag drar mig till tågstationen. Ha det bra nu allihop så hörs vi när jag åter är Örebroare. Puss.