Distans.
nu har grabben åkt tillbaks till älskade Dalarna för att säga hejdå till kompisar och packa inför sin flytt. Själv sitter jag här och läser i olika forum om distansförhållanden utomlands. För att få lite hopp och kraft liksom.
Några utdrag:
Jag säger bara att du kan antingen bli och stå på perrongen när tåget går eller hoppa med. Du har bara en biljett så ta den, bättre att veta än att inte veta!
Distansförhållanden kan visst fungera! Har varit tillsammans i över två år nu, och bott ihop 3+3 månader (=somrarna), och ingen av oss har någonsomhelst tanke på att dumpa den andra för att vi inte kan träffas varje dag.
Vårt förhållande har som sagt varit ett distansförhållande från början, men eftersom vi båda insåg rätt snabbt att vi verkligen vill vara tillsammans, fanns det ju liksom inget alternativ. Visst, det kan kännas lite ensamt ibland när man verkligen saknar den andra, men den härliga känslan när man träffas igen övervinner nog allt.
En bra idé är nog att ha en "master plan" för sitt förhållande, dvs. man planerar hur framtiden kommer att se ut, och har något att se fram emot, t.ex. dagen då ni kommer att kunna flytta ihop/ens bo i samma stad/land. Det hjälper nog massor att veta att man en vacker dag kommer att kunna bo tillsammans, och slipper åka kors och tvärs för att kunna träffas.
har du egentligen något att förlora om du satsar på det här förhållandet? Okej, du kan bli sårad om du märker att ni inte får det att fungera, men å andra sidan: tänk på vad du får om ni får det att fungera. Det är väl bättre att försöka och kanske misslyckas än att vara rädd för att allt ska gå åt pipan och inte våga försöka.
Man kan inte vinna om man inte vågar.
Tänk att få längta lite efter den man älskar. Kanske lyssna på en sorglig låt, krypa upp ensam i fåtöljen och bara önska att han eller hon var där just då. För ärligt talat, hur roligt är det egentligen att leva i vardagen? Vardagen suger. Samma visa dag ut och dag in. Leva på rutin, ta varandra för givet.
Sådär, nu känns det lite bättre för stunden. Du är min och jag är din just nu iallafall och det är ju det som spelar roll idag. Jag är kär.
Några utdrag:
Jag säger bara att du kan antingen bli och stå på perrongen när tåget går eller hoppa med. Du har bara en biljett så ta den, bättre att veta än att inte veta!
Distansförhållanden kan visst fungera! Har varit tillsammans i över två år nu, och bott ihop 3+3 månader (=somrarna), och ingen av oss har någonsomhelst tanke på att dumpa den andra för att vi inte kan träffas varje dag.
Vårt förhållande har som sagt varit ett distansförhållande från början, men eftersom vi båda insåg rätt snabbt att vi verkligen vill vara tillsammans, fanns det ju liksom inget alternativ. Visst, det kan kännas lite ensamt ibland när man verkligen saknar den andra, men den härliga känslan när man träffas igen övervinner nog allt.
En bra idé är nog att ha en "master plan" för sitt förhållande, dvs. man planerar hur framtiden kommer att se ut, och har något att se fram emot, t.ex. dagen då ni kommer att kunna flytta ihop/ens bo i samma stad/land. Det hjälper nog massor att veta att man en vacker dag kommer att kunna bo tillsammans, och slipper åka kors och tvärs för att kunna träffas.
har du egentligen något att förlora om du satsar på det här förhållandet? Okej, du kan bli sårad om du märker att ni inte får det att fungera, men å andra sidan: tänk på vad du får om ni får det att fungera. Det är väl bättre att försöka och kanske misslyckas än att vara rädd för att allt ska gå åt pipan och inte våga försöka.
Man kan inte vinna om man inte vågar.
Tänk att få längta lite efter den man älskar. Kanske lyssna på en sorglig låt, krypa upp ensam i fåtöljen och bara önska att han eller hon var där just då. För ärligt talat, hur roligt är det egentligen att leva i vardagen? Vardagen suger. Samma visa dag ut och dag in. Leva på rutin, ta varandra för givet.
Sådär, nu känns det lite bättre för stunden. Du är min och jag är din just nu iallafall och det är ju det som spelar roll idag. Jag är kär.
Kommentarer
Trackback
