Den här "månadsdagen" är inte som de tidigare. Varför? Jo, för att jag itne får se min pojke. Jag får inte ens vara i närheten. Så, jag får nöja mig med att sitta i Örebro med tårar i ögonen och sakna honom istället. Jag som trodde det här skulle bli lätt, att jag var van vid distansförhållanden. Men tro mig, såhär jobbigt har det aldrig varit. Och det lär inte bli lättare heller. Men jag klarar det, för jag vet att det är värt det. Tusen gånger om.

Varje dag undrar jag om jag gjorde rätt val som åkte hem, och varje dag kommer jag på att nej, det var det fanimej inte. Var har Örebro som inte Umeå har förutom min familj och mina vänner, som aldrig har tid att ses? Well, nothing really. En fin lägenhet och värme möjligtvis. Men i jämförelse, ingenting. Nu är det försent att ändra sig och det suger. Så, nu får jag leva med mitt val och göra det bästa av situationen.
Fast det jag ångrar mest är att jag inte tog vara på tiden där till fullo.

Nej, nu ska jag sluta deppa och dra ut i solskenet och vara lycklig över 7 månader!