Här går det fort i svängarna. Har massor att berätta men jag vet inte hur jag ska formulera mig för att inte bli överöst av elaka kommentarer. Jag och Erik har gått från att vara sambo till ingenting på en helg. Allting är upp och ned och jag kan inte låta bli att fälla en massa tårar. Dom tycks inte vilja ta slut.

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för dig allt jag känner och allt jag vill ha sagt. Orden räcker inte till. Efter att ha spenderat de senaste 6 månader konstant med dig så känns en framtid utan dig brevid mig ganska otänkbar i nuläget. Du har verkligen hjälpt till att göra mig till den personen jag är idag. Jag påstår inte att jag är bättre än innan, men jag är definitivt förändrad. Så jag känner mig väldigt vilsen utan dig, som att en del fattas. 
Det här tog mig verkligen på sängen. Att i lördas ha gått omkring och presenterat dig som min sambo för hela släkten till att nu sitta här ensam i mitt kalla rum och inte veta vad jag ska göra för att fixa saker till rätta känns inte som att det borde kunna inträffa under bara en och samma helg. Steget är så långt.

Vad jag egentligen vill säga med det här inlägget är att: Erik, jag vill inte vara utan dig och jag är beredd att satsa alla mina krafter på dig och oss. Även om jag gärna gör det från Örebro just nu.

Jag citerar min älskade Amos Lee; Don't leave me here out on my own. Dont you know how I hate to be alone? I just want to be a part of your home. Dont leave me here out in the cold. Dont you know its your hand I want to hold, as these days fly past and unfold?