Vilken flitig bloggare jag har blivit på senaste tiden. Wiho. Antingen så tycker jag väl att ni ska få veta allt om mitt otroligt spännande liv eller så behöver jag bara skriva ner allt som snurrar runt däruppe. Vad vet jag.

Idag känns det väldigt tomt. Sådär att man nästan kollar sig om en extra gång för att försäkra sig om att man faktiskt inte har sin norrlänning någonstans i närheten. Synd att man varje gång inser att det verkligen är så tomt som det känns. Vill helst ha dig här, brevid mig, just nu och ja...hela tiden. Varför åkte jag hem för?
Jaja, sent att tänka på nu. Kan bara säga att jag saknar dig sjukligt mycket. Visste inte ens att det var möjligt efter såhär kort tid men ja...så verkar det ju vara.

Igår på Citygruppens-utbildning lyckades jag, med hjälp av mina kära "klasskompisar" ha ihjäl nästan alla människor. Vi råkade defiblirerade en man som hade fin puls ( ni vet "CLEAR"-grejen från tv där patienten flyger upp i luften och efter det får puls igen?!), vi lät en kvinna förblöda( Det såg ju faktiskt inte SÅ illa ut...), en misshandlad kvinna fick ligga på en sten utan andning i..ja, säg 10 min ( Till vårat försvar så var det massa folk som hindrade oss från att göra vårat jobb genom att slå oss med pinnar) och sist men inte minst lät vi en annan tjej ligga utan andning, inmosad i en krockad bil ( där har vi ingen ursäkt mer än att vi var lata och prioriterade bort henne...). Ja, så om jag blir någon bra sjukvårdare återstår ju att se. Kul är det iallafall och som jag sa igår, när det är på riktigt så antar jag att man faktiskt tar tag i allt och verkligen lägger ner sin själ i de skadade. Hopefully.

Skolfix nu. Hej!