Vad ska man säga nu? Finns det några ord kvar?
Jag vet att allt är kört nu. Jag vet att det är över. Men det går inte in. Jag vill bara krypa upp i ditt knä och kyssa dig. Kyssa bort alla tvivel, kyssa bort all förvirring.
Ja, jag tycker det är svinigt att bara låta det här sippra mellan fingrarna. Jag tycker det är svinigt att inte ge mig en chans. För att inte tala om att vara lat. Att inte kunna offra lite tid för att se om det känns rätt. Jag vet att jag pushade dig att svara. Men jag det var inte ett sådant svar jag ville ha. Jag ville bara veta om det var värt att vänta ett tag. Om det finns en chans att det kan lösa sig senare. Isåfall väntar jag ju. Så länge som behövs.
Men det är ditt val och jag måste bara lära mig acceptera att jag inte kan påverka detta. Fast att jag inte vill. Jag vill ju ha oss. Jag vet ju, åtminstånde tror jag att jag vet, att det skulle kunna bli så bra. Så om du bara får lite tid att tänka kanske? 

Skulle jag kunna få dig sådär lycklig du var första gången vi sågs? Sådär sprudlande glad? Det är vad jag vill kunna göra. Hur gör man? Hjälper det bara om jag drar? Om jag försvinner ur ditt liv? Ordnar sig allt för dig då?

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Jag är rätt tom. Men jag vet att jag kommer sakna dig så otroligt. Hela dig. Ditt skratt, dina samtal, din röst, din kropp, din närhet...hela dig.