I dagens Sverige verkar det vara så vanligt förekommande att folk ofta inte ens lyfter ett ögonbryn när ämnet kommer upp i samtal. Det enda som skapar intresse är ifall man, dessutom, råkar ut för en oönskad graviditet eller drar på sig en könssjukdom i samband med otrohetsaffären. Många känner inte ens skuld över det låga och förnedrande de utsatt sin partner för. Här i Sverige visar undersökningar att ca 50 % av alla män och kvinnor någon gång i livet har varit/skulle kunna vara otrogna på ett eller annat sätt mot en partner. Dessa människor ska vara glada över att bo i Sverige, där vi inte kan anmäla detta som ett brott. Vi kan istället ta Irak som ett exempel. Där stenar man ihjäl kvinnor som bedragit sina män med andra. Stening innebär att kvinnan placeras i ett hål, bröstkorgen och huvudet är det enda som inte är täckt med jord. Runt henne står en grupp människor och kastar stenar, men inte för stora, då skulle avrättningen påskyndas och brottslingen skulle inte lida tillräckligt. Är det inte otroligt barbariskt?

Enligt mig är tillit och ärlighet ett måste i ett förhållande. Litar man inte på den man älskar, vem ska man då kunna lita på?

Man måste enas om vart gränsen till otrohet ska dras. När brister tråden? Själv anser jag att en otrohetsaffär blir en affär efter en puss, en puss med avsikter till mer förstås. Andra tycker att det börjar med en trånande blick, att man skulle föredra eller attraheras mer av någon annan än sin partner. Sedan har vi den där gruppen, förmodligen de som själva är förespråkare till otrohet, som tycker att gränsen ska dras först efter en intim kyss eller ett fullbordat samlag.

Men varför i all världen är man otrogen?

I tidningen ?Men?s health? tas ämnet upp och man refererar till forskaren Allen Pease?s undersökningar. Denna man anser att monogami inte hör till vår natur. Här är några exempel som styrker hans uttalande:

-En förälskelse varar inte längre än 12 månader, lagom för att avla och föda fram ett barn. Efter detta söker man automatiskt efter ett nytt ?offer?.

-Efter att ha visat män bilder på vackra, nakna kvinnor upplevde dessa att de älskade sina fruar mindre än innan. Att se en annan vacker kvinna gör alltså att känslorna för sin partner förändras.

-Kvinnor är mest otrohetsbenägna 12-14 dagar efter sin mens. Den tiden då de är som mest fertila.

Slutsats: Det skulle alltså ligga i vår natur att vara otrogna, då våra kroppar vill föröka sig eller bli befruktade. Monogami är alltså, enligt Pease, inget normaltillstånd för oss människor.

Detta håller inte i längden, eftersom vi alla vet att människor inte är som andra djur i vår logik och våra värderingar. Vi kan, om vi vill, bestämma oss för att enbart hålla oss till en person genom att låta blir att falla för alla frestelser som världen erbjuder. Ska det vara så svårt?

Andra orsaker till varför man kan tänka sig vara otrogen mot sin partner kan ju vara att man har ett svajigt förhållande och inte orkar tänka efter eller motstå längre, man tar första bästa för att få en gnutta kärlek. Eller så vill man bara se ifall man är en attraktiv människa eller om ens partner bara är med en för att vara snäll, brist på självförtroende alltså. Orsakerna är med all säkerhet fler än en.

Sedan har vi ju polygami och polygyni som är väldigt intressanta former av förhållanden, som jag personligen har lite svårt för. I polygyniska förhållanden får en man ha fler än en fru. Detta är helt okej enligt ¾ av alla kulturer idag. Polygamiska förhållanden är i stort sätt samma sak, skillnaden ligger i att man då inte är gift med sina partners utan bara har flera pojk-/flickvänner. Räknas det inte som otrohet om alla är med på det? Är det okej att ha flera partners på samma gång?

Tål att tänkas på. Jag, för min del, har inte riktigt bestämt mig för var jag står i dessa frågor. Men, jag tror knappast att jag skulle klara av att dela min pojkvän med andra frivilligt.

Hur kan man utsätta sin partner för det?

Jag förstår faktiskt inte alls hur man, medvetet, kan såra någon så fruktansvärt som man faktiskt gör när man är otrogen. Är det verkligen värt all smärta för en stunds njutning? Den utsatta parten kanske aldrig mer kommer att kunna lita på någon efteråt, än värre älska. Och hur ska ett förhållande kunna gå vidare efter en sådan upptäckt? Går det? Frågorna är många men svaren få.

En sak är i alla fall säker, håll hårt i den ni älskar, chansen är stor att han/hon får för sig att pröva om gräset verkligen är grönare på andra sidan. För, hur mycket vi än kämpar, så kommer vi aldrig få ett samhälle fritt ifrån otrohet. Det har alltid funnits och kommer förmodligen alltid finnas kvar. Tyvärr.