Igår satt jag hela dagen/kvällen och var orolig för familjen Lööv. Jag ville bara vara där och krama om allihop. Det är svårt när folk dör, speciellt svårt är det när det är någon person som har varit med alla hela livet.

jag kommer ihåg när min farmor dog. Jag var väl en 15 år kanske. Vi hade varit på cypern en vecka med henne..där var hon väl ganska hängig och gnällig men vi tänkte inte mer på det. Några dagar efter hemkomsten besökte hon läkare och fick reda på att hon hade cancer i magen. Ja, och bara några månader senare var hon död. Jag förstod inte vad som hade hänt på nästan ett år...Sånt där tar tid.
Något jag ångrar är att jag inte gick på begravningen. Men jag har fobi för döda saker, verkligen en fobi...jag kan inte vara i närheten utan att börja störtböla och skaka. Men så här i efterhand ångrar jag mig...man får ju faktiskt gråta på begravningar...

Och om du vill älskling, så följer jag med dig. Trots min fobi så gör jag det för dig...bara så att du vet det.

Saknar honom så fruktansvärt. Usch och fy för sånna här saker...